torsdag 23 april 2015

Mångdubbla tungor

I gårdagens teveintervju med statsministern lovade denne att dyrt och heligt att man inte skulle tafsa på ränteavdraget för bostadslån. Det skulle få alltför hårda konsekvenser för många människor.

Idag säger Per "Regeringen" Bolund att "det är självklart att man ska amortera på sina lån." Tänkbara åtgärder är att förändra ränteavdraget enligt AB:s artikel.

Magdalena Andersson gör en mycket vacker spagat.  Visserligen har både hon och Löfven signalerat att man inte vill röra avdraget och Andersson säger att "det finns ingen oenighet inom regeringen" trots vad Bolund har sagt. "Vi har inte haft några förslag om att avskaffa ränteavdrag och har inte några sådana förslag i dag heller." Dvs. frågan är inte aktuell.

Det rimmar illa med Bolunds mästrande och arroganta uttalanden i AB:s teveinslag.

Det förefaller som om Löfven har ganska dålig koll på vad de enskilda statsråden har för sig speciellt miljöpartisterna som ofta och gärna talar i "regeringens" namn. Men även t.ex Damberg som skrev på Camerons brev om TTIP för "Sveriges" räkning är ett grovt exempel på dåligt beredda ärenden. Bristen på regeringserfarenhet hos statsministern och många statsråd börjar få allvarliga konsekvenser.

Men kanske Löfven tog moderaten Per Bills uttalande i KU i samband med NUON-affären att statsministerns jobb bara är att leda sammanträdena...

Då tar vi tagelskjortan på...

Inte mindre än två hårda slag för de bostadspolitiska flagellanterna inom 24 timmar. Löfven lovar dyrt och heligt att inte röra ränteavdragen och -dödsstöten- Finansinspektionen ger upp försöken att införa amorteringskrav på bostadslån.

Den prisexplosion på priset på bostadsrätter i Stockholm som skett den senaste tiden lär väl till stor del bero på att folk velat skynda sig att köpa innan de hårdare finansieringskraven träder i kraft. En viss rekyl får man nu troligen räkna med.

Men Riksbankens och Finansinspektionens idéer för mina tankar till de medeltida flagellanter som drog fram i sorgliga tåg genom städerna och piskade sina egna ryggar blodiga som syndastraff. Syftet var väl att blidka och utverka nåd av de grymma och oförsonliga andemakter som spred pest och grejer men som endast flagellanterna själva trodde på och som ingen annan hade sett. Som en liturgisk tjänst författade jag redan i november en Kyrie eleison (Herre förbarma dig över oss) som ni kan läsa på Flarnfri. Emellertid kan jag redan här bjuda på en liknande uppmaning från några herrar som fanns förr i tiden:





Privatbyggda hyresrätter i Stockholms innerstad kostar nu minst dubbelt så mycket i hyra som avgiften i en normal bostadsrättförening. En alternativ strategi kunde ju vara att bygga hyreskontrollerade hyresrätter i offentlig regi. Men då bleve det ju rena Sovjetunion av det hela...

tisdag 21 april 2015

Det är ditt fel (och mitt)!

Jag hinner inte i detalj granska och analysera Daniel Suhonens Expressenartikel "Vilka slags människor vill vi egentligen vara?" med anledning av de pågående och ökande flyktingtragedierna på Medelhavet. Men det känns bra att någon äntligen fördelar skulden där den ligger: hos oss som valt och skickat dessa människor till EU-parlament, Kommission och framför allt till Rådet. Dessa människor som uppehåller en hopplöst förlegad flyktings-och asylpolitik (främst inkorporerad i den s.k. Dublinförordningen) och som verkar helt lamslagna inför den pågående katastrofen. Men, påpekar Suhonen det är vi som valt dem och de agerar utifrån rädslan att stöta sig med den allmänna väljaropinion som vi representerar.

Suhonen pekar alltså på medborgarnas ansvar och inte på något abstrakt "EU". Enkelt att skylla på men EU är som det är beroende på de nationella politikerna och de i sin tur är beroende av väljarstöd och opinion i medlemsländerna.

"Vilka slags människor är vi? Vilka slags människor vill vi vara? Vilket Europa vill vi leva i? Vad är det som pågår runtom oss och vilket är vårt ansvar?"  Vi som försöker svara på dessa frågor utifrån en human, humanistisk och solidarisk synpunkt har ett ansvar för att påverka "den allmänna opinionen" och i slutändan våra valda representanter.

Att Bryssel aldrig lär sig...

fredag 17 april 2015

Några fakta om Sveriges skadliga ekonomiska politik

Den som är intresserad bör titta på det interaktiva diagrammet över IMF:s ekonomiska prognos från april i år. (Bäst att skynda på så länge det finns kvar). Där kan man för samtliga EU-länder studera prognosvärden för 4 variabler (arbetslöshet, BNP-tillväxt, budgetbalans och statsskuld) för vart och ett av åren 2015 - 2020.

Dessa prognostiserade värden bekräftar med råge det jag skrivit nedan (och i flera andra inlägg). 2020 väntas Sveriges BNP-tillväxt vara den 11 högsta inom EU,  budgetbalansen den 5e bästa och statsskulden den 5e bästa (i bemärkelsen lägsta). Och det samhällsekonomiska resultatet? Arbetslösheten beräknas ligga på 7.3 %, alltså endast 0.4 procentenheter lägre än 2015. (Man kommer alltså inte ens i kapp Rumänien, jmf nedan).

Vem gynnar alltså de utmärkta  offentliga finanserna, i EU:s toppklass? Knappast de som drabbats av sparåtgärder och nedskärningar inom den gemensamma sektorn. Inte heller de som inte fått jobb. Särskilt inte ungdomar, äldre, nyinflyttade, landsbygdsbefolkningen eller andra "marginella" grupper. Deras intressen offras av på basis av teoretiska modeller som för länge sedan förlorat sin relevans.

Vem gynnar denna budgetstrategi? Hög tid att ställa sig den frågan.

torsdag 16 april 2015

What´s the problem?

Aldrig får man vara riktigt glad. Just som vi berömt Johan Schück för hans senkomna insikt att regeringen måste våga öka utgifterna utan att höja skatterna beklagar han sig över att Den ekonomiska politiken går inte ihop.  Det kan han ha rätt i men förmodligen på andra grunder än de han anför: målet om att ha EU:s lägsta arbetslöshet år 2020 kan inte nås med den nuvarande politiken. Därför måste man formulera  om målet. Men det gäller att till varje pris respektera "utgiftstaket" - det kan vi väl alla vara överens om annars kan det ju sluta hur som helst? Nu har visserligen regeringen höjt taken något och det betyder ju att  "skatterna behöver höjas i motsvarande grad."

Regeringens budgetförslag, att döma av vad jag läst mig till i dags och fackpress, visar att även den nya regeringen sitter hopplöst insnärjd i krona-för-kronaideologin. Ta en titt på nedanstående diagram över arbetslösheten från Economist Intelligence Unit:


Sveriges tal är (februari 2015) 7.8 % vilket kan jämföras med t.ex. Tyskland 4.8, Österrike (!) 5.3 eller Danmark 6.2. (Obs att detta är genomsnittstal, värdena för utsatta grupper är naturligtvis mycket högre.) Enligt budgeten väntar man sig att, med stora ansträngningar, kunna kommer ner till 6.4 % under 2018, dvs. samma nivå som Estland och Rumänien har idag.*  Det är till att ha ambitioner.

Ett nyktert betraktande av statistik och ekonomisk situation visar helt tydligt att budgetstrategin inget annat är än ett populistiskt skådespel för galleriet. Vi kan inte klandra genomsnittsväljaren eller genomsnittsmedborgaren för detta eftersom de aldrig får en chans att genomskåda de delvis komplicerade sammanhangen. Politiker av alla kulörer, journalister, opinionsbildare slår blå dunster i ögonen på väljaropinionen genom lättförståeliga slagord och grundfalska analogier med privatekonomin. "Den som är satt i skuld är icke fri", "man kan inte ge ut mer än vad man har" "vi kan inte lämna en skuldbörda på x kronor per capita till våra barn och barnbarn".

Enligt EU:s regler får statsskulden uppgå till max 60 % av GDP. Sveriges andel är ca 40 %, den suveränt lägsta kvoten inom EU 15 (med undantag för Luxemburg (22.9%). Budgetunderskottet får uppgå till högst 3 % per år. Det svenska underskottet uppgår till någon procentenhet per år, ett av de lägsta registrerade värdena i EU 28.  (Jmf  t.ex. Holland 4.7, UK 8.3, Frankrike 5.2).

Trots den offentliga sektorns ytterst gynnsamma balansläge är samhällsekonomin i vad som måste betecknas som grov obalans. Arbetslösheten är orimligt hög och någon lättnad utöver vad en eventuell konjunkturuppgång finns inte i planerna. Inflationen har förbytts i en skadlig deflation med negativa räntor som en obscen konsekvens. Utrikeshandeln kan möjligen klara sig bättre genom draghjälp från Tyskland och genom att man lyckats med konststycket att få kronan att sjunka ännu mer än vad euron gjort och därigenom påverkat konkurrensläget positivt. Men det var nog mera tur än skicklighet...Tillväxten vacklar. Välfärd och infrastruktur urholkas systematiskt genom hårdhänta nedskärningar och sparkrav.

Det har aldrig varit så billigt att låna pengar som just nu. Sveriges grundmurade ekonomi skulle utan förbehåll tåla en lånefinansiering av investeringar i infrastruktur eller i fungerande välfärdssystem inom sjukvård, äldrevård och skola. Med kloka insatser i utbildning och strukturreformer på arbetsmarknaden (jmf Österrike och Tyskland) skulle den strukturella arbetslösheten kunna bringas ner till rimliga nivåer samtidigt som den kortsiktiga konjunkturen skulle stimuleras. Enklast, snabbast, billigast och praktiskt taget riskfritt kunde detta åstadkommas genom att låna i Riksbanken, a.k.a. "trycka" pengar. EU:s budgetregler skulle fortfarande nås med råge. Räntekostnaderna bli obetydliga.

Det enda problemet med en sådan politik vore att det vore ytterst lätt för våra vanligaste meningsbildare att dra ner debatten på Lyckoslantens nivå och vinna röster och popularitet med tal om ansvarslöshet, slöseri osv. Och med tanke på politikernas kvalitet och ambitioner lär det väl bli den ideologin som tar hem spelet.**


* Jag är naturligtvis medveten om den tvivelaktiga kvaliteten i dessa tal, särskilt för Rumänien. Men som illustration duger det.

**  Om det kan vara till någon tröst kan jag berätta att det är ännu värre i Österrike.  På fullt allvar brister den opartiske iakttagaren ut i skratt numera för varje nyhetsinslag som handlar om "århundradets skattereform" och hur den skall "finansieras". Just nu är det t.ex. vilda protester, gatudemonstrationer och namninsamlingar mot kravet att lärare skall undervisa 22 timmar i veckan istf som nu 20.