tisdag 8 mars 2016

Europavänner för Brexit

Jon Worth, välkänd brittisk eurobloggare numera bosatt i Berlin skriver ett inlägg "The EU referendum will not improve UK-EU relations, so federalists and progressives outside the UK should advocate Brexit."

Eftersom detta är den linje som denna blogg (såväl som Flarnfri schalottenlök, se t.ex. här, här och här) drivit under många år vill jag verkligen uppmana till läsning. Jag vill definitivt inte britterna något illa ("many of my best friends"...etc) men det är ett faktum att de själva skulle bli de största förlorarna.  Worth citerar ett antal intressanta artiklar ur vilka jag knipsar följande: "let the UK leave, go through the pain of negotiating a trade deal to give them the trade they say they want with the EU, but then with the UK outside restart the advancement of a more political union?"

Worth nämner också den brittiska avgiftsrabatten. För mig ör det svår förståeligt att denna  fråga inte alls har berörts eller nämnts i debatten.

De som utanför England som t.ex. Sverige inte tröttnar på att tala om hur viktigt det är att England stannar kvar i EU har märkvärdigt svårt att hitta några egentliga argument för sin ståndpunkt. Det skulle givetvis inte bli så att alla handels- och andra ekonomiska länkar mellan kontrahenterna skulle brytas. Naturligtvis skulle en hel del administrativa och tekniska svårigheter uppstå under övergångsfasen men det finns en rejäl kompetens att handskas med sådant både i London, Bryssel och kontinentala huvudstäder. Ingen skulle vara betjänt av att försvåra handelsutbytet och varför skulle det bli svårare att handla med ett oberoende England än med ett oberoende USA t.ex? Nej, åtminstone i Sverige tror jag nog att önskan att ha England kvar huvudsakligen grundas på sentimentala skäl, något som alla vi som gillar Premier League, Fawlty Towers och Hugh Laurie i viss mån kan dela. Men dessa ting, lika väl som det ljumma ölet, försvinner ju inte i och med en Brexit.

tisdag 1 mars 2016

Staten det är jag...eller du?...eller---

Löfven har uppenbarligen svårt att hålla pli på sina ministrar, speciellt om de är Kravmärkta (alltså "mp"). De enskilda statsråden har väl också med sin bristande erfarenhet svårt att förstå sin speciella ställning i regeringskollektivet. Viktiga politiska initiativ måste vara förankrade. Tidigare fanns s.k. "gemensam beredning" och t.o.m. "lunchberedningar" i regeringen under statsministerns ledning: Den enda som av tradition hade (eller tog sig) egen övergripande auktoritet var finansministern även om det aldrig var så uttalat som under epoken Sträng/Erlander. (Åsbrink var ett barn av denna era och avgick ju också i vrede när statsministern lade sig i den ekonomiska politiken...)

I dagens regering verkar det vara fritt fram för de enskilda statsråden att springa ut med de mest oövertänkta idéer. Senast var det Mehmet Kaplan som faktiskt togs i örat av finansministern (sic!) vilket väl också¨bidrog till att han och Fridolin plötsligt fick en överrock i form av en superminister. I det fallet tillkommer att han faktiskt klampade in på det område där den minister som jag brukar kalla Per "Regeringen" Bolund har mutat in som sitt revir nämligen bekämpning av bubblor med hjälp av penning- och finanspolitik. En ordentlig mumsbit får man säga.

En stark konkurrent till Bolund om platsen som primus inter pares är dock Mikael Damberg. Damberg stödde ju skriftligen, på Sveriges vägnar, förbehållslöst Camerons krav på Juncker att att det nya "frihandelsavtalet" med USA skall innehålla just den mekanism för investeringsskydd som föreslagits. Just detta inslag är det kanske mest kritiserade i förhandlingarna och har väckt opposition från alla politiska riktningar, från fack såväl som från företagare, från starka grupper i USA, EU och Sverige.

(Klicka på "Läs mer" för fortsättningen!)